15 februari 2010

Barnen till Nils Johan Mellgren och Christina Olofsdotter Bergstedt



Bildtext:

KARL Johan Mellgren, född 1874 den 29/9 i Skön församling. Föräldrarna: Arbetaren Nils Johan Mellgren och Kristina Olsdotter i Sunds Såg. Gift: 1901-04-06 Alnö med Alma Christina Erika Eriksson från Ås Alnö. Gunnar Mellgrens pappa och mamma.

Stad (ort): Skönvik (Filial Vivstavarv) (Medelpad)
Fotograf: E. Larsson
År: Okänt år
Ägare: Annica Grip, Ås Alnö
Baksida:
Bild nr: #15488 Rötter




ANDERS Olof Mellgren. Född 1880-04-17 Hässjö (Y). Emigrerade till 2309 W Erice St. Chicago, cirka år 1907. Är en bror till Karl Mellgren. Gunnar Mellgrens album, Ås Alnö.
Fotot
USA, Illinois, Chicago (Utanför Norden)
Fotograf: L. W. Felt, 215 East Chicago Avenue
År: Okänt år
Ägare: Annica Grip, Ås Alnö
Baksida:
Bild nr: #15477 Rötter



ANDERS Olof Mellgren, född 1880-04-17 Hässjö (Y). Emigrerade till 2309 W Erice St. Chicago cirka 1907. Är en bror till Karl Mellgren och Gunnar Mellgren album Ås Alnö. Samt även Axel Mellgren #15479. Greta Lindemans album #15477.
Fotot
USA, Illinois, Chicago (Utanför Norden)
Fotograf: Frogaid, 906 West North Avenue
År: Okänt år
Scannat av det från: Greta Lindeman f. Nordlund, Söråker
Baksida:
Bild nr: #15480 Rötter



Augusta* Maria (Maja) Mellgren g. Nordlund

Augusta Mellgren gift Nordlunds kamrater. Stående Hagar Nilsson, sittande från vänster Sofia Nilsson, okänd och sittade i mitten Augusta Nordlund. AUGUSTA Maria (Maja) Mellgren. Född 1887-08-11 Åvike bruk, Hässjö (Y). Gift 1908 i Söråker med Per TEODOR Nordlund. Augusta var en syster till Karl Mellgren. Greta Lindeman född Nordlunds album #15477.
Korttet
Alnö (Medelpad)
Fotograf: Joh. E. Engstrand, Ås
År: Okänt år
Ägare: Greta Lindeman f. Nordlund, Söråker
Baksida:
Bild nr: #15484 Rötter



Bildtext: Axel Mellgren i mitten övre raden. AXEL Leonard Mellgren. Född 1878-01-11 Ytterlännäs (Y). Axel Mellgren är en bror till Karl Mellgren och Anders Mellgren #15477. Ur Greta Lindemans album #15477.

Stad (ort): USA, Illinois, Chicago (Utanför Norden)
Fotograf: L. W. Felt, 215 East Chicago Avenue
År: Okänt år
Ägare: Greta Lindeman f. Nordlund, Söråker
Baksida:
Bild nr: #15479 Rötter



Bildtext: WILHELM Tehodor Mellgren. Född 1885-07-10 Hässjö (Y), död 1964-11-07 Söråker (Y). Gift med Hilma Maria Lindberg. En bror till Karl Mellgren och hans syskon. Från Greta Lindeman född Nordlunds album #15477.


Stad (ort): Vivstavarv (Medelpad)

Fotograf: Eric Gravé
År: Okänt år
Ägare: Greta Lindeman f. Nordlund, Söråker
Baksida:
Bild nr: #15485 Rötter



Bildtext: Okänt vart Karl Mellgren arbetade här någonstans. Han står som tredje man från vänster. Gunnar Mellgrens pappa. Från samma album som #15488.
Stad (ort): Utan angiven plats (Medelpad)
Fotograf: Okänd fotograf
År: Okänt år
Ägare: Annica Grip, Ås Alnö
Baksida:
Bild nr: #15490 Rötter
Känner du igen vart det kan vara eller vilka gubbarna är så skriv en komentar till bilden.

Nils Johan Andersson Mellgren

1842 den 11/6 döptes Nils Johan född den 10/6 på Sollefteå Bruk
Föräldrar Smeden Anders Eskilsson och Hustrun Märtha Stina Mähler.
(40-45)


Faddrar:
Prosten Runsken och Fru Körner, Byggmästaren Ganey med Hustrun,Inspektorn Högberg och Maria Calsson, Glasmästaren Johan Strindlund och hans syster Pigan Brita Strindlund.

Källa: Sollefteå födelsebok C:4 1/4 (61766)

Nils Johan växte upp på Sollefteå bruk. Hans pappa var Smed "Mäster Sven".Han föddes som 6:e barnet. 1833-1842 finns hanmed på husförhören i Sollefteå.
Sen flyttar han till Hässjö.

År 1873 12/10 gifter sig arbertaren Nils Johan Andersson Mellgren 31 år med Pigan Christina Wilhelmina Olofsdotter Bergstedt från Prästbordet Ljustorp 23 år.

1873 den 17/11 flyttar familjen från Hässjö, Söråker till Skön församling som nr 111 i flyttningslängden och Nils får arbete på Sundsbruk. De två första barnen föds där och det tredje får de i Ytterlännes den 11/1 i Ångermaland.

De flyttade tillbaka till Söråker och bodde vid Ala Ringbyggnaden Fors Söråker.
Familjen flyttar senare tillbaka till Hässjö Söråker år 1878 17/9 Nr 32 utflyttningslängden till Hässjö. (Från Skön 1878 4/10 Nr 9) Utgr.74, dr 75,do 76, do77 (Nummer skatt) Skön
Källa: Husförhörslängderna Sundsbruk Sköns församling A1:8B 8/13 sid 279,

Broden till Nils Johan var på sjön. En gång var han hem till Svergie.
Båten hade lagt till vid Sundsvalls hamn och Nils Johan skulle möta broden men hann inte i tid. Båten hade redan åkt och var en bra bit från land. Nils Johan fick aldrig träffa sin bror mer.
Källa Greta Lindeman

1919-08-17 dör Nils Johan Mellgren.

Sollefteå Museum handlar om historien om Sollefteå.

Barnen:

Karl Mellgren min ana


Mellgren


Mellgren


Augusta Mellgren


Mellgren

15 november 2009

1630 Tyskar kommer till Svergie

Claes Fleming
Claes Fleming,riksamiral och Stockholms förste överståthållare,grundade på 1630-talet Vira klingebruk.Säkert datum är okänt,men den 28 april 1635,då brukets första privilegiebrev utfärdades och gav Vira monopol på tillverkning av värjor och andra stickvapen för svenska krigsmaktens behov,omtalas det att driften redan var i gång och att Fleming låtit införskriva yrkesskickliga vapensmeder,sannolikt från trakten av Solingen i Tyskland. Omsättningen på vapen under 30-åriga kriget gav smederna ständig sysselsättning och mot slutet av 1640-talet tillverkade de i genomsnitt 5.500 värjklingor per år.


Man kan titta på en sida om Solingens klingmuseum
http://www.klingenmuseum.de/cms/index.php
Olika vapen från Solingen http://widforss.chiaro.mrfriday.com/?p=vapenauktion&auktion=&auktion=12&visa=BLANKVAPEN

Industrihistoria i Stockholms länHan smugglade hit skickliga hantverkare från Solingen i Tyskland och ... Ett fullt utbildat skråväsen med mästare, gesäller och lärlingar växte fram redan på 1600-talet. ... De tyska smederna vid Wira tycks i mindre utsträckning än sina ... Detta system upphörde emellertid under 1800-talet och - sannolikt från och ...
www.lansmuseum.a.se/industri/industri2a.cfm?in_idnr=ind11 - Liknande

4 juni 2009

Anders Eskilsson

Anders Eskilsson som var gift med Märta Stina.
Flyttade till Långsele, Forsse Bruk och Öster Forssa år 1826 Drängen Anders Eskilsson och
hans mor Stina Greta Andersdotter. Märtha Stina finns då redan på Forsse Herrgård som Piga
sid 43. Inflyttade till Långsele 1826 i November
Källa: Inflytningslängden sid 110

Forsse Bruk 1826-27 sid 53
Smeden Anders Eskilsson f.1802-01-02
från Sollefteå 1826-27
Moder Stina Andersdotter f. 1772 Utfattig till Sollefteå *1826-28
Hustrun Märtha Stina Mähler*f. 1801 5/4 *från Sollefteå *Alldrig i husförhör
Källa: Husförhör Långsele A1:3 2/3 sid 53

Utflyttade år 1827 från Långsele Mäster Sven Anders Eskilsson*till Sollefteå
Hustru Märta Stina Mähler*till Sollefteå
Källa: Utflyttningslängden Långsele*
*
Utflyttade från Långsele och till Sollefteå Bruk 1828. *
Källa: Husförhörslängden Långsele, Forsse Bruk A1:3 2/3 sid 53, 43, 110,
111 år 1826-28,
*
Husförhör Sollefteå bruk sid 126 AI:5 3/4 år 1827-28*
Mästersven Anders Eskilsson med familj.

Husförhör Sollefteå bruk sid 136 A1:6 3/4 år 1833-42 *
Mäster Sven Anders Eskilsson f. 1802 2/1 Öster Forssa
Hustru Märtha Stina Mähler f. 1801 5/8*Långsele *
med familj*
Barn.
1. Carl Wilhelm *f. 1828 *
2. Stina Sophia *f. 1830-02-12 *
3. Märtha Greta *f. 1833-04-11 *
4. Anders Peter *f. 1836 *
5. Cajsa Lisa **f. 1838 *
6. Nils Johan **f. 1842-06-10
Moderänkan Stina Andersdotter f. 1772*
Källa: Husförhör Sollefteå Bruk A1:6 3/4 sid 136 år 1833-42

Husförhör Sollefteå bruk sid 8 A1:8 1/3 år 1843-49

6 februari 2009

Märta Stina Mähler

Inflyttning och husförhör
Inflyttade till Långsele 1826 i November
Pigan Märta Stina Mähler till sid 43

Långsele sid 43 Pigan Märta Stina Mähler*f. 1801 5/7 *från Sollefteå *(aldrig i husförhör)

Drängen Anders Eskilsson till Forsse
Hans modern Stina Andersdotter till Forsse

Källa: Inflytningslängden sid 110

Forsse Bruk 1826-27 sid 53
Smeden Anders Eskilsson*f.1802-01-02*g. 1827-06-24 från Sollefteå*1826-27 Moder Stina Andersdotter*f. 1772**Utfattig *till Sollefteå *1826-28
Hustrun Märtha Stina Mähler*f. 1801 5/4 *från Sollefteå *Alldrig i husförhör
Källa: A1:3 2/3 sid 53

Utflyttade år 1827 från Långsele
Mäster Sven Anders Eskilsson*till Sollefteå
Hustru Märta Stina Mähler till Sollefteå
Källa: Utflyttningslängden Långsele

Flyttade till Långsele, Forsse Bruk och Öster Forssa år 1826
Drängen Anders Eskilsson och hans mor Stina Greta Andersdot
ter. Märtha Stina finns då redan på Forsse Herrgård som Piga.

Utflyttade från Långsele och till Sollefteå Bruk 1828.
Källa: Husförhörslängden Lånsele, Forsse Bruk A1:3 2/3 sid 53, 43, 110, 111 år 1824-28,

Sollefteå Bruk A1:6 3/4 sid 136 år 1833-42

Barn.
1. Carl Wilhelm *f. 1828
2. Stina Sophia *f. 1830-02-12
3. Märtha Greta *f. 1833-04-11
4. Anders Peter *f. 1836
5. Cajsa Lisa **f. 1838
6. Nils Johan **f. 1842-06-10

En bouppteckning berättar

En bouppteckning berättar
Den 4 maj 1799 förrättades bouppteckning efter Anna Markusdotter på Sollefteå bruk. Hon hade dött några månader tidigarei barnsäng då hon skulle föda sitt sjunde barn tillsammans med mästersvennen Karl Vilhelm Mähler. Anna var född 1762 och var då endast 36 år då hon avled.

I bouppteckningen skulle allt som fanns i hemmet vid den avlidnes bortgång antecknas och värderas. Äldre bouppteckningarär mycket detaljerade och av mycket stort historiskt värde.

Låt oss titta lite på Annas bouppteckning och se vad vi kan hitta av intresse där. Bland porslin återfinns fyra flata tallrikar, varav två är söndriga och hoplimmade. Man hade även en flaska och ett brännvinsglas av kristall eller crystall som det står i bouppteckningen. En kista med lås och smide finns upptagen till 40 skilling. Den sak som är högst värderad i hela bouppteckningen är en blå klädesrock som förmodligen Karl Vilhelm har använt. Den är värderad till 6 riksdaler.Bland Annas kläder återfinns t.ex. en blåröd päls (1 riksdal 24 skilling) och en kamlottkjol (2 riksdaler, 32 skilling). Karl Vilhelms gångkläder var värderade till 18 riksdaler, 22 skilling och Annas gångkläder till 17 riksdaler, 6 skilling. Tre böcker finns upptagna i bouppteckningen, en bibel, en gammal psalmbok och en bok med biblisk historia. Slutligenvar deras kreatur upptagna. De hade två kor som kallades för Granlåt (12 år gammal) och Lycka (4 år gammal). Korna värderades till 4 riksdaler vardera. Sedan hade de en get och en risbit (bock).

Totalt var alla saker i bouppteckningen värderade till 58 riksdaler 40 skilling, 6 runstycken. Dock hade Anna och Karl Vilhelm skulder till Sollefteå bruk för 158 riksdaler och 2 skilling, därtill kostnad för denna inventering och de fattigas andel. Underskottet i bouppteckningen blev slutligen 99 riksdaler, 17 skilling och 1 runstycke.

Bouppteckningen är undertecknad av Joh. Gröndahl och Eric Nilsson i Hågesta.

Detta var en kort sammanfattning av Annas bouppteckning, men mycket mera finns att läsa i denna och andra bouppteckningar inom släkten Mähler.

Källa: Magnus Johansson, Kramfors se Mählersläktens sida http://www.mählersläkten.se/

Carl Vilhelm Mähler f. 1761

Carl Vilhelm Mähler,
född 10 september 1761 i Övergård, Bruket, Sollefteå sn, död 3 juni 1817 i Forsse bruk, Långsele sn drunknad i forsen .
Mästersmed i Forsse bruk, Långsele sn.

Familjen flyttar 1809 till Forse bruk i Långsele.
Gift 1:a 1783-12-26 Sollefteå med Anna Markusdotter
Barn:
Margareta Mähler, född 1 maj 1784
Johan Mähler, född 10 februari 1786, död 12 januari 1831
Markus Mähler, född 3 februari 1788, död 30 maj 1844
Karl Fredrik Mähler, född 3 maj 1790, död 7 november 1840
Anna Mähler, född 17 augusti 1792
Helena Mähler, född 16 mars 1795

Gift 2:a 1799-11-10 Torsåker med Christina Nilsdotter
Barn:
Märta Stina Mähler, född 4 april 1800
Sara Brita Mähler, född 23 december 1803
Barbro Elisabet Mähler, född 28 mars 1806
Nils Vilhelm Mähler, född 14 april 1809, död 31 juli 1855

Källa: Smedskivan
Källa: Husförhör A1:2 3/3 sid 207 Bruket
Källa: Husförhörslängden Sollefteå Bruk A1:2 3/3 sid 203
Källa: Olof G Strömberg Internet och Helge Nyberg Sollefteå Bruk
Källa: Annica Grips titt i husförhör och födelseböcker

Johan Vilhelm Adolph Mähler

Johan Vilhelm Adolph Mähler , född 1742-10-04 i Tyskland, död 1791-01-11 i V Strinne, Multrå. Bonde i V Strinne, Multrå.
Genom dom 1772 portförbjudes han att beträda Sollefteå Bruks marker och kom därför att först bli torpare på Gnun. Övergårds by. Därefter landbonde i Övergård och slutligen bonde i Väster Strinne Multrå. Han var i stort sett bara stålsmedslärling.

Gift 1761-06-21 i Sollefteå med
Margret Michelsdotter, född 1730-01-25 i Västanbäck, Sollefteå, död 1791-03-04 i V Strinne, Multrå. Bosatt i V Strinne, Multrå.

Barn:
Carl Vilhelm Mähler, född 1761-09-10.
Michel Mähler, född 1763-04-30 i Övergård, Sollefteå sn, död 1838-04-04 i V Strinne, Multrå sn. Torpare i V Strinne, Multrå sn.
Torpare.
Fredrik Mähler, född 1766-04-30 i Övergård, Sollefteå sn, död 1839-10-11 i Sollefteå Bruk, Sollefteå. Dagakarl i Sollefteå Bruk, Sollefteå sn. Landbonde i Ö Strinne, Multrå sn och Skärvsta, Sollefteå sn, sedan
dagakarl vid Sollefteå Bruk.
Helena Mähler, född 1768-11-24 i Övergård, Sollefteå, död 1810-09-29 i Sockenstugan, Sollefteå sn. Hustru i Sockenstugan, Sollefteå sn.
Greta Mähler, född 1772-03-01.
Johannes (Johan, Jan) Mähler-Strindlund, född 1776-09-28 i Övergård, Sollefteå,
död 1848-01-20 i Skärvsta, Sollefteå sn. Torpare i Skärvsta, Sollefteå sn.
Dräng, coopverdisjöman, bonde i Björkäng, torpare i Skärvsta.

Yrke: Stålsmedslärling, Stålsmed, Torpare, Landbonde, Bonde
Han var i stort sett bara stålsmedslärling.

Genom dom 1772 portförbjudes han att beträda Sollefteå Bruks marker och kom därför att först bli torpare på Gnun. Övergårds by. Därefter landbonde i Övergård och slutligen bonde i Väster Strinne Multrå.

Landbo
Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo.
Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbonårligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja.
Landbolegan ersattes under 1800-talet, av det fria arrendeavtalet. Landbolegan avskaffades i Sverige 1907.

Begreppet Landbo motsvarades av fästebonde i Danmark och leiglending i Norge och på Island.

Åborätt:
Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt.

Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .

Det finns även en mer vidsträckt betydelse av åbo nämligen en jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom.
Källa Högman

Carl Frudrich Christian Mähler

MÄHLER/ MEHLER
Carl Frudrich Christian Mähler
Yrke: Smed, Stålsmedsmästare, Mäster

Familjen kom till Sollefteå Bruk 1749. De hade kommit från Remscheid vid Solingen i Tyskland. Familjen kom närmast från Danmark, men Karl Fredrik Kristian hade fått sin utbildning i trakten av Solingen i Tyskland.

Familjen bestod av:
Carl Frudrich Christian Mähler hans fru och barnen Anna-Stina och Johan Wilhelm.

Anna-Stina Mähler var inbland i målet mot fadern och överbevisades om brottsligt förfarande i domen 1772.

Barn:

Johan Vilhelm Adolph Mähler, född 1742-10-04,.

Anna-Stina Mähler, född 1744 i Tyskland?, död 1779-09-12 i Härnösand.
Bosatt i Sollefteå Bruk, Sollefteå.
Anna-Stina Mähler var inblandad i målet mot fadern och överbevisades om brottsligt förfarande i domen 1772.

Maria Magdalena Mähler, född 1749-04-11 i Sollefteå Bruk, Sollefteå,
död 1757-07-24 i Sollefteå Bruk, Sollefteå. Bosatt i Sollefteå Bruk, Sollefteå.

Carl Gustaf Mähler, född 1751-12-03 i Sollefteå Bruk, Sollefteå,
död 1788-12-14 i Sollefteå Bruk, Sollefteå. Bosatt i Sollefteå Bruk, Sollefteå.
Legat till sängs i slag i 26 år.

Helena Mähler, född 1754-05-06 i Sollefteå Bruk, Sollefteå sn,
död 1830-02-19 i Sollefteå Bruk, Sollefteå. Bosatt i Sollefteå Bruk,
Sollefteå.

5 februari 2009

Tysksmide

Historik
När Gustav Vasa befann sig i landsflykt i Tyskland, före sin kröning, fick han till sin stora
förtrytelse se att tyska smeder färskade och smidde ut svenskt tackjärn, som svenskarna
sedan för dyra pengar fick köpa tillbaka, i form av utsmidda stänger. Detta fick till följd att
Gustav Vasa, som en av sina första åtgärder som regent, bjöd in några tyska
smidesmästare för att bygga upp ett par smedjor. Detta var början till Sveriges
stormaktstid som ledande järntillverkare i världen. Vår andre duktiga bergsmanskung Carl
IX fortsatte med att förbjuda svensk export av tackjärn. Under 30-åriga kriget lät vidare,
Gustav II Adolf, inbjuda tyska smeder att bosätta sig i den svenska Bergslagen.
Tysksmidet var etablerat i Sverige.


Nedsmältning av tackjärn


Tysksmidet tillgick så att man lade in tackjärnet, i form av små galtar, i härden ihop med kol och hammarslagg från tidigare smältor. Sedan drog man på blästern, som i äldre tid var bälgar drivna med vattenkraft, i senare tid blåsmaskiner drivna med ånga. I och med
blästerluften höjdes temperaturen i de brinnande kolen, så att tackjärnet smälte.
När allt tackjärn, ung. 60 - 110 kg, var smält gällde det för smeden att med hjälp
av ett spett bryta upp den degiga massan framför formorna. Forma munstycke där luften,från bälg eller blåsmaskin, pressas in i härden.


Färskning
Temperaturen på den degiga massan höjs successivt, samtidigt smälter allt mer slagg och den bildar till sist ett skyddande bad för den allt mer degiga massan. Till sist blir
temperaturen så hög att hela massan börjar koka under häftigt bildande av koloxid.
Tackjärnet färskas. Smeden kunde se att smältan var färdig genom att lågan i härden blev
allt mer vitgul från att i början av processen lyst med koloxidens blå låga. Mjuka järnkorn
började då utkristallisera sig och ganska snart börjar dessa korn välla ihop till "färskor".
När allt järnet blivit mjukt och förenat sig till en massa olika färskor förde smeden upp dem
genom kolet, framför forman och lät dem sintra samman till en enda stor
färskjärnsmassa. Därefter stängdes blästern av och kolen rakades undan, sedan slog
man vatten över härden så att färskjärnet skulle svalna och "väl fastna tillhopa".

Omsmältning
Processen fortsatte med att färskjärnet skulle omsmältas för att erhålla ett så homogent
järn som möjligt. Nytt kol lades in i härden och blästern drogs åter på. Färskjärnet smälte
nu ned droppe för droppe och samlade sig på slagglagret i botten på härden. Den nu
järnrika och lättflytande slaggen skyddade därvid smältan från kolets inverkan. När allt
färskjärn var omsmält slogs blästern åter av och smältan togs ut ur härden, lades på en
vagn, och kördes fram till hammaren där man "slog ihop" den. Det betydde att man slog ur
de kvarvarande slaggresterna och högg bort ofärskat, hårt järn. Man formade även
smältan så att den var lätt att hantera för det fortsatta utsmidet till stångjärn eller någon
annan slutprodukt.

Några siffror: För att tillverka 1 ton stångjärn med tysksmidemetoden åtgick
1203 kg tackjärn och 21,5 m3 träkol.En tyskhärd producerade per år ca
70 ton smidbart järn.

Tysklands historia

http://www.tysklandguide.com/index.htm

Historia

Eftersom Tyskland är ett land mitt i Europa har det haft en växlingsrik historia. Redan under 1800-talet var man tämligen säker på, att den tyska historien började år 9 e. Kr. Just detta år besegrade Arminius, en germansk stamfurste, tre romerska legioner i Teutoburger Wald (SÖ Osnabrück). Om Arminius vet man inte speciellt mycket, men han räknas som den förste tyske nationalhjälten och man har rest ett monument över honom i Detmold. Numera ser man inte så enkelt på tidsbestämningen. Uppkomsten av det tyska folket var en process, som varade hundratals år. Själva ordet "deutsch" / tysk lär ha uppstått under 700-talet som beteckning för den språkliga dialekt, som talades i de östliga delarna av det frankiska riket. Detta rike, där man talade både germanska och romanska dialekter, fick sin största makt under Karl den Store. Efter Karls död 814 bröt det snart samman och så småningom uppstod ett västligt och ett östligt rike, där de politiska gränserna i stort sett sammanföll med de språkliga mellan franska och tyska. Först så småningom utvecklade sig hos innevånarna i östriket en samhörighetskänsla. Den språkliga beteckningen "tysk" överfördes från att avse språket till dem som talade det och sedan till det område, där de bodde.
Gränsen västerut fastställdes ganska tidigt och förblev tämligen stabil. Gränsen österut däremot var flytande under flera hundra år. Omkring 900 gick den vid floderna Elbe och Saale för att sedan utsträckas längre österut. I början skedde detta genom krigiska erövringar men senare ockso genom att man slöt fördrag med de slaviska folken, att bönder och hantverkare skulle få bosätta sig på slaviska områden. En särskild roll spelade härvid den tyska Riddarorden, som upphörde först omkring 1350. Denna förskjutning var i stort avslutad under 1300-talet och gränsen mellan tyskar och slaver bestod i praktiken till andra världskriget. (Se också avsnittet Befolkning.)

Medeltiden

Övergången mellan det östfrankiska och det tyska riket brukar dras vid 911, då en frankisk hertig valdes till kung (Konrad I), sedan den karolingiska ätten hade dött ut. Han betraktas som den förste tyske kungen. Riket var en valmonarki och det var adeln som valde. Eftersom riket inte hade någon huvudstad, flyttade kungen mellan olika platser och regerade från den plats, där han för tillfället befann sig. Detta gjorde att hans makt var något begränsad, hans auktoritet erkändes inte utan vidare. Bara när han visade militär styrka eller skicklighet att åstadkomma förbund med andra stater kunde han skaffa sig respekt hos de olika stamhertigarna. Sitt uppehälle bestred han genom olika riksgods. Kungamakten stärktes och Otto I (936-973) blev en verklig härskare över riket. Denna ställning kulminerade med att han 962 lät sig krönas till kejsare i Rom. Detta var början till de tyska kungarnas krav på kejsarvärdighet. Enligt de grundläggande idéerna var kejsardömet universellt och förlänade bäraren herraväldet över hela västerlandet. Den politiska verkligheten var emellertid helt annorlunda. En höjdpunkt i fråga om makt nådde det tyska kunga- och kejsardömet under Henrik III (1039-1056), som förmådde att hävda sin överlägsenhet gentemot påven, men redan under hans efterträdare Henrik IV (1056-1106) kom påve och kejsare att jämställas (vandringen till Canossa 1077).
En ny blomstringstid för kejsardömet kom med Fredrik I Barbarossa (1152-1190), som tillhörde Stauferdynastin (1138). Hans huvudfiende i Tyskland var den saxiske hertigen Henrik Lejonet. Trots all framgång började under Fredriks tid en uppsplittring av territoriet, som försvagade centralmakten. Denna utveckling fortsatte sedan under hans efterföljare och rikets andliga och världsliga furstar blev till halvsuveräna landsherrar.
I och med att Stauferätten förlorade makten genom Konrad IV:s (1228-1254) död avslutades i praktiken också det universella västerländska kejsardömet. Inom riket fanns många krafter som strävade i olika riktningar, vilket hindrade Tyskland från att bli en nationalstat. I andra länder i Västeuropa var utvecklingen den motsatta, och i denna brist på samsyn ligger en av orsakerna till att tyskarna blev en "försenad nation".
Med Rudolf I (1273-1291) kom för första gången en företrädare för ätten Habsburg på tronen. Grevarna av Habsburg bodde i området vid Oberrhein och hade där stora landområden. 1356 utfärdade Karl IV den s.k. gyllene bullan, ett slags riksgrundlag, som förlänade sju utvalda furstar, de s.k. kurfurstarna, den uteslutande rätten att bli valda till kungar och gav dem dessutom flera andra rättigheter gentemot andra storheter. I denna grundlag bestämdes också, att Frankfurt skulle vara platsen för valet och att Aachen skulle utgöra kröningsstaden för de tyska kungarna. Under tiden fram till 1438 avlöste företrädare för olika ätter varandra som regenter. Den materiella grunden för kejsarnas makt var nu inte längre de ovan omtalade riksgodsen utan de egendomar som respektive dynasti hade. Detta innebar, att varje kejsare så att säga "såg om sitt eget hus".
Medan de mindre betydande grevarna, herrarna och riddarna så småningom förlorade i betydelse, växte städernas makt och inflytande. Under 1200-talet hade det blivit vanligt, att städer slöt sig samman till stadsförbund för att på så sätt kunna ta tillvara sina maktpolitiska intressen gentemot omkringliggande områden tillhörande olika furstar. Så stor blev deras makt, att de till och med kunde vinna regelrätta militära slag.
En annan typ av sammanslutning utgjorde Hansan, som var en förening av väst- och lågtyska handelsmän, som under 1100-talet och framåt bedrev handel med mera fjärran belägna orter i Nordsjö- och Östersjöområdena. Under 1200-talet uppstod ett flertal städer utefter Östersjökusten och dessa utgjorde tillsammans med äldre städer vid Nordsjökusten liksom Visby på Gottland den ekonomiska bas, från vilken Hansan konkurrerade med andra köpmän i området. Tack vare bättre handelsstrategier kunde de hansatillhöriga köpmännen snart behärska marknaden. I slutet av 1200-talet steg Lübeck fram som den ledande staden inom Hansan på Visbys bekostnad. Detta innebar också en förändring till en förening av hansestäder från att ha varit en förening av olika handelsmän. Under 1300-talets andra hälft var Hansan även militärt mäktig, speciellt som man ibland gjorde gemensam sak med andra stadsförbund. (Hansan behandlas i samband med flera städer och orter. Ytterligare upplysningar får man genom att använda sökmaskinen och skriva in 'Hansan'.)
Hansans nedgång satte in under 1400-talet, då engelsmän och holländare började idka handel i Östersjöområdet. Dessutom påskyndades denna process av en tendens till en alltmera national-protektionistisk handelspolitik. I princip var detta slutet på Hansan som ekonomisk makt, även om den existerade till mitten av 1600-talet.
Efter 1438 ärvdes kronan inom huset Habsburg, trots att riket formellt var en valmonarki. Under 1400-talet steg kraven på en riksreform. Maximilian I (1493-1519), som var den förste att anta kejsartiteln utan att krönas av påven, försökte förverkliga en sådan reform utan någon större framgång. Under hans regeringstid bildades några nya institutioner som fått stor betydelse, även om de just då inte kunde förhindra den fortskridande uppsplittringen av riket. Exempel på sådana institutioner är riksdagen och rikskammarrätten. Dessa bestod ända fram till 1806, när det heliga tysk-romerska riket upplöstes.

Trettioåriga kriget

Under år 2000 gavs av staden Prenzlau ut en liten skrift på tyska om det trettioåriga kriget och dess följder för Tyskland och speciellt Uckermark, där staden ligger. Här följer ett sammandrag av denna skrift, som kan erhållas från stadens informationsavdelning.
Länge ansågs trettioåriga kriget vara en konflikt mellan olika trosinriktningar i Tyskland. Det var dock inte den enda, många andra fanns också. Sedan början av 1500-talet hade huset Habsburgs strävan efter universell kejsarmakt varit en källa till stora konflikter. Genom giftermål och arv hade man lagt under sig stora delar av Europa men också delar av nya världen. I Europa var Frankrike helt omslutet av Habsburg och målet för deras politik var att motsätta sig alla strävanden från Habsburgs sida att befästa eller utöka sin makt. Även om Frankrike var katolskt och undertryckte alla protestantiska försök till religiös inbrytning i landet, så understödde man ändå furstar utanför landet, som kunde hjälpa till i kampen mot det habsburgska väldet. Av den anledningen betalade man gärna pengar till både Danmark och Sverige för deras krigföring.
Kriget kan delas in i fyra olika faser, som uppkallas efter de motståndare, som det kejserliga huset hade. Krigsskådeplatserna fanns över hela Europa men huvudsakligen på det tyska rikets territorier. Det var heller inte så, att något område hade krig alla trettio åren och krigets inverkan på land och folk var mycket olika. Så drabbades t.ex. Pommern och Mecklenburg hårt, då nästan 80% av befolkningen dog. Allra svårast hade de områden, som var genomgångsområden för trupperna. I nordvästra delen av riket förekom knappast några skador alls.
1. Bömisk-pfalziska kriget (1618-1623)
Trettioåriga kriget brukar sägas ha börjat 23 maj 1618 och som grund anges, att två kejserliga ståthållare kastades ut genom ett fönster på borgen i Prag. De böhmiska ständernas uppror mot Habsburgarna slutar i katastrof. Kungen, Fredrik V, måste fly och förlorar sin ställning som kurfurste. Böhmen blir genom kejsaren Ferdinand II:s seger tvångskatoliserat och ett stort antal protestanter lämnar landet.
2. Nedersaxisk-danska kriget (1625-1629)
Den nya maktkonstellationen, katolikernas och kejsarens segrar, gjorde att protestantiska riksfurstar och en rad europeiska makter blandade sig i händelserna. De samlades under ledning av den danske kungen, Kristian IV, som också var hertig av Holstein och således riksfurste. Kejsaren satsade på egna trupper, som ställdes under befäl av Wallenstein, en framgångsrik och innovativ härförare. Han samlade en privatarmé omkring sig och satte in den på kejsarens sida. Kriget förlades till Nordtyskland och 1626 fick den danske kungen se sig besegrad, sedan hans nordtyska förbundna lämnat honom i sticket och han drog sig tillbaka till Hamburg.
Landet blev under denna tid kraftigt förött på grund av de många trupprörelserna och plundringarna. Härtill kom också ett missväxtår 1626 i västra Tyskland samt utbrott av pest, som drabbade hela landet. En fred syntes vara nära förestående, då Frankrike på grund av religiösa problem inom landet tvingades sluta finansiera kejsarens fiender. Men kejsaren eftersträvade överhöghet över Östersjön och de båda härförarna Wallenstein och Tilly besatte Brandenburg, Mecklenburg och Holstein. Kristian IV jagades tillbaka till Jylland. Sedan Wallenstein fått gå, tycktes nu hela riket stå under kejsarens inflytande.
3. Svenska kriget (1630-1635)
I denna situation ingrep den svenske kungen Gustav II Adolf och landsteg i juli 1630 på ön Usedom med ca 13 000 man. Hans första mål var Magdeburg, som han erövrade. De protestantiska riksfurstarna erbjöd nu kejsaren sin hjälp mot att de skulle återfå de gods, som tidigare hade dragits in och givits till katolska kyrkan. Kejsaren ansåg detta vara ett för högt pris och satte sin tillit till de egna trupperna under Tillys befäl. Magdeburg stormades igen och plundrades av den kejserliga hären. Man uppskattar, att ca 25 000 människor omkom vid detta tillfälle. Truppernas framfart väckte stor ovilja och protestantiska länder liksom riksfurstarna slöt upp på svenskarnas sida. Det avgörande slaget på marschen söderut stod vid Breitenfeld (i närheten av Leipzig) 1631, då den svenska hären i samarbete med den saxiska slog Tilly. Därmed var vägen till Sydtyskland öppen: samtidigt som svenskarna marscherade mot Bayern, hade saxarna intagit Prag. Efter svenskarnas segrar tycktes ingenting stå i vägen för dem på deras marsch mot Wien och en direkt uppgörelse med kejsaren.
Nu vaknade emellertid viljan till motstånd mot svenskarna inte bara i Tyskland utan också i Frankrike, där man befarade, att den svenska framgången skulle få den politiska vågskålen att tippa över i svenskarnas favör helt och hållet. Under tiden hade kejsaren tagit ny kontakt med Wallenstein och bett honom att ställa sig och sin här om 20 000 man till kejsarens förfogande. Efter förhandlingar slöt Wallenstein upp på kejsarens sida igen och Gustav II Adolf tvingades att uppge sina planer på att inta Wien och återvända norrut för att möta den nya hären. De båda arméerna möttes i det ödesdigra slaget vid Lützen 1632, då den svenske kungen stupade.
Sveriges handlande på tysk mark togs nu över av den svenske kanslern Axel Oxenstierna. Ett fredsslut tycktes inte vara aktuellt för svenskarna, som inte hade uppnått sina mål. Däremot lyckades kejsaren sluta separatfreder med riksfurstarna, som tillförsäkrades vittgående rättigheter, dock ej rätten att underhålla egna arméer.
4. Svensk-franska kriget
Kriget tog nu en ny vändning. Frankrike hade hitintills inte aktivt blandat sig i händelserna, man hade bara ekonomiskt understött den protestantiska sidan. Men med en så mäktig kejsare och ett förstärkt hus Habsburg kunde man inte leva. Därför förklarade man 1635 krig mot den spanske kungen och därmed mot hela huset Habsburg. Krigshändelserna förlades västerut till områdena omkring Rhen. De stora avgörande slagen utkämpades utanför det tyska riksområdet, 1643 besegrades den spanska hären fullständigt vid Rocroi. De tidigare separatfrederna mötte också motstånd, och på nytt grep riksfurstarna till vapen under svenskarnas ledning för att framgångsrikt bekämpa de kejserliga trupperna. Trötta på kriget slöt vissa furstar separatfreder med svenskarna, däribland Brandenburg 1641.
Sedan 1644 förhandlade man på en internationell kongress i Osnabrück och Münster om den europeiska freden. Huset Habsburgs maktposition var försvagad och segrarna i striderna var Sverige, Frankrike och riksfurstarna, som kunde hävda sin självständighet gentemot kejsaren. För Sveriges del blev utfallet av freden att man bl.a. fick Vorpommern och en del av Hinterpommern, dessutom öarna Rügen, Usedom och Wollin samt vissa landområden i närheten av Bremen.

Tyskt 1700-tal

De närapå suveräna territorialstaterna övertog absolutismen som regeringsform efter fransk förebild. Härigenom fick härskaren oinskränkt makt och kunde bygga upp en förvaltning, införa en ordnad ekonomi och stående arméer. Många av de upplysta furstarna hade också ambitionen att göra sina residens till kulturell medelpunkt i landet och man understödde därför konst och vetenskap likaväl som det kritiska tänkandet, så länge det höll sig inom de gränser som satts av fursten. Under denna tid grundades många universitet och akademier. Dessa länder blev också ekonomiskt starka genom merkantilismen. Exempel på sådana länder var Bayern, Brandenburg (som senare blev Preussen), Sachsen och Hannover. Bland de mera kända härskarna återfinns Fredrik den Store (1740-1786) med maktsymbolen slottet Sanssouci.
Det som fick dessa statsbildningar att vackla och sedan falla var den franska revolutionen 1789. Under trycket från borgerskapet avskaffades den feodala samhällsordningen och maktfördelning och mänskliga rättigheter skulle säkra alla medborgares frihet och jämlikhet. Preussen och Österrike försökte att med vapenmakt ingripa i grannlandets förhållanden, men misslyckades och utsattes för motangrepp från Napoleons arméer. Sedan det tyska riket brutit samman tog Frankrike områdena på den vänstra Rhenstranden. De härskare som här förlorade mark fick nya områden på bekostnad av små och framför allt kyrkliga furstendömen. Genom denna omfördelning 1803 fick ca 4 milj. undersåtar byta landsherrar. De som vann på fördelningen var de s.k. mellanstaterna. De flesta av dessa slöt sig 1806 under franskt beskydd samman i det s.k. Rhenförbundet. Samma år lade kejsar Frans II ned kronan, vilket utgjorde slutet på det heliga romerska riket av den tyska nationen.
Bortsett från landfördelningen fick den franska revolutionen ingen större inverkan i Tyskland, eftersom den federalistiska strukturen i landet verkade hindrande jämfört med det centralstyrda Frankrike. Av betydelse var också, att Frankrike, som revolutionens moderland, stod som ockupant i Tyskland. Ur kampen mot Napoleon växte däremot fram ett nationellt medvetande, som slutade med befrielsekrigen. Trots motståndet mot de franska idéerna var inte Tyskland helt opåverkat. Reformer inleddes, som skulle upphäva livegenskapen, införa yrkesfrihet, självförvaltning i städerna, likhet inför lagen och allmän värnplikt. Införandet av dessa nya fri- och rättigheter gick emellertid inte helt smärtfritt. Speciellt i Tysklands södra delar tvekade furstarna att införa nya författningar.
Under dessa årtionden, som kännetecknades av politisk nedgång och social rastlöshet, nådde det kulturella livet i Tyskland en nivå, som aldrig skulle kunna överträffas. Under denna tid verkade de största tyska filosoferna Kant och Hegel, de största diktarna Goethe och Schiller, förutom många andra författare och lärda